Jag föredrar att träna på morgonen och gör det oftast. Men de gånger jag tränar på kvällen så börjar jag fundera om det egentligen är så, ja, om det egentligen är så att jag gillar morgonträning bäst.
Kvällsträning tar alltid emot lite mer. Man är seg efter jobbet, vill hellre äta något gott, slänga sig i soffan (behöver inte räkna upp något mer nu, tror de flesta känner igen sig). Men när man väl tar sig i kragen och tränar då så är det helt obeskrivligt skönt.
Och kanske det bästa – hur seg man än var i skallen innan man satte iväg så har man helt plötsligt massor av ny inspiration och energi.
Omväxling förnöjer kanske, men den här veckan hissar jag kvällsträning. Hur gott är det inte att slå sig ned och äta en smaskig middag direkt efter ett hårt träningspass?
Det gjorde jag igår.
När jag ändå håller på måste jag dela med mig av ett taktiktips som jag kör med.
Om jag är superseg innan träning tänker jag att jag kan ta det lite lugnt. För om jag tänker "Idag ska jag springa intervaller och springa på tider som jag aldrig sprungit på innan" dör jag ju innan passet, tänker jag fyf*n vad jobbigt det kommer att bli, jag kommer att må så illa, det kommer göra ont, jag orkar inte!!!! Men om jag tar det lite spontant så kan jag nå hur långt som helst. Lite omvänd psykologi.
Det är ju alltid kul att överraska sig själv!
Igår blev det intervaller. 4 kilometers uppvärmning på cirka 5 min/km (12 km/h). Sedan intervaller: 3 X 1000 m, Vila 3 minuter, Intervall 1: 14,5 km/h (4,08 min/km), intervall 2: 15 km/h (+ lite på 15,5, fy:)), intervall 3: 14,5 km/h.