Utsikt över French Concession från vårt näst intill kalla ac-sovrum. Hemma i Shanghai igen och sådär mysigt jetlagade, jag och magen. Lillen har ju en väldigt fin dygnsrytm i vanliga fall, vilket innebär att han "vaknar" vid tio, rör på sig hela dagarna och är som mest aktiv på kvällarna för att sedan vara så gott som helt stilla på nätterna. Första natten hemma på Hengshan Lu blev alltså livlig och varken morsan eller bebben kände för att sova vid två tre-tiden inatt. Men inte helt fel med sällskap!
Resan gick snabbt och smidigt. Något som inte kändes lika smidigt var dock jag. Tänk er bowlingklot på minigolfbana. Flygplansstolen under tiotimmars-flighten kändes, om möjligt, ännu mer klaustrofobisk. Att flyga under sista tredjedelen av graviditeten kändes, speciellt eftersom man man tillhör skaran som tycker det är för obekvämt att sitta och sova i flygplansstolar i vanliga fall. Kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att flyga sex veckor senare, eller paniken om vattnet skulle gå på planet. Men det finns ju en anledning till varför flygbolag har regler för hur långt gången man får vara när man reser. Hos SAS läste jag att man får man flyga som vanligt fram till en månad innan BF.
Vilken kanonsommar vi haft, men det känns bra att vara hemma igen. Härligaste känslan när man efter en sån lång resa äntligen står utanför dörren i trappuppgången. Det blev början på en riktigt fin söndag med min älskling, som jag saknat senaste veckan. Appropå trappuppgången, igår var hissen trasig igen så det blev svettiga trappromenader. Även om jag kan älska vår fräscha svala lägenhet så finns det anledningar till varför det ska bli skönt att flytta från old house till compound i höst (och den här skräckhistorien står givetvis kvar på den listan).